Sätta ihop din egen resa; Upplev det bästa av norra Spanien i din egen takt
Så hittade Lene tillbaka till glädjen på Caminoleden
Efter 40 år tillsammans förlorade Lene sin Peter. En kallelse från Herstedhøje ledde henne ut på en 280 kilometer lång vandring längs Atlantkusten. Här berättar hon om sorg, solnedgångar och den glada Lene som hon fann tillbaka till.
2026-11-16
Caminon kallar när du är redo
Efter 40 år tillsammans förlorade Lene sin Peter. Hon hade aldrig trott att Caminon var något för henne – tills hon en dag stod uppe på Herstedhøje. Här berättar hon om 280 kilometer längs Atlanten, om solnedgångar, om främlingar som blev förtrogna och om den glada Lene hon hittade igen.
Du kanske redan känner till Peter – eller har hört talas om honom. I Danmark känner många honom som ”Peter med hatten” från programmet Demenskoret (Demenskören) i danska public service-kanalen DR. Efter att ha medverkat i programmet blev han igenkänd över hela landet, och under den tiden hade paret mycket kontakt med danska Alzheimerföreningen. Lene och Peter hade sina egna tankar om hur de ville leva med demens. Den skulle inte sätta stopp för livet – det handlade om att leva livet på ett annat sätt än tidigare.

Ett kall på Herstedhøje
Men låt oss gå tillbaka till hur Lene till slut kom att vandra Caminon – och samla in 18 000 danska kronor på vägen.
Lene började vandra efter Peters död. Hennes väninnor hade ofta pratat om Caminon, men själv hade hon aldrig sett sig själv gå den. Tills hon en dag stod uppe på Herstedhøje och blickade ut över landskapet. Och då hände det. Helt utan förvarning slog tanken ner i henne – med en kraft som inte gick att ta miste på: Nu ska jag gå hem och ringa Lone och fråga hur man går Caminon. Inget tvivel. Inga överväganden. Bara en stark, tydlig känsla av att det var nu.
”The Camino calls you when you’re ready”, säger hon i dag.
Hon gick hem och kontaktade Spain is More.
Att rutten skulle gå längs havet var Lene aldrig tveksam till. Havet har alltid betytt mycket för henne – och för Peter. När döden kom nära pratade de om den. Lene frågade Peter om han var rädd för att dö. Det var han inte, svarade han. Då berättade Lene om hur hon föreställde sig det: att de efter döden skulle ge sig ut och segla på det oändliga havet. Peter sken upp, och det var tydligt att han också trodde på det. De kom överens om att det fantastiska med det oändliga havet är att man där ser solnedgången från andra sidan horisonten – och därför alltid kommer att dela den.
280 kilometer framför sig
Lene visste inte vad hon skulle förvänta sig. Hon visste bara att hon måste iväg, och att hon bar på en mycket stor sorg. Vad hon skulle få med sig hem – och vem hon skulle vara när hon kom tillbaka – hade hon ingen aning om. Efter ankomsten till Porto tog hon metron till Matosinhos, där vandringen började. När hon klev av och fick syn på Atlanten blev hon helt tagen och överväldigad. Med 280 kilometer framför sig och ingen aning om vad som väntade stod hon och tittade ut över havet medan tårarna rann nerför kinderna.
Strax därefter fick hon syn på en kvinna med vandringsstavar. ”Bom Caminho”, hälsade de på varandra, och sedan passerade de varandra flera gånger längs leden. Efter ett stopp vid en strandtoalett såg Lene kvinnan sitta på en bänk och frågade om hon fick slå sig ner. Resten av dagen gick de tillsammans.
.jpg)
Det största man kan ge är att lyssna
Samtalet började som samtal på Caminon ofta gör: Var kommer du ifrån? Vart ska du? Men efter tio, femton minuter delade de personliga saker med varandra. Två främlingar – och ändå kändes det som det mest naturliga i världen. Det blev en av Lenes viktigaste insikter: det vi kan ge varandra är att lyssna. Inte att lösa varandras problem eller hela tiden komma med goda råd. Bara lyssna – och lita på att det räcker. För det svåra blir lättare när man delar det med en annan människa.
Lene gick med två ryggsäckar: en mental och en fysisk. Utan tvekan var det den mentala som vägde mest. Längs vägen blev Caminon plötsligt både en pilgrimsvandring och en livsresa – och även hennes sorg förändrades.
Lene har skrivit ner namnen på alla hon mötte på Caminon – och de berättelser de delade med henne. Berättelserna ser hon som en gåva. I dag har hon ett helt galleri av människor med sig hem. Hon kallar det möten mellan själar. När man har delat något av det djupaste med en annan människa blir man nämligen aldrig helt främlingar igen – inte ens om man skiljs åt och aldrig ses mer. Sådana möten har hon inte upplevt någon annanstans än på Caminon.
Solnedgången i Esposende
I Esposende gick Lene till en strandbar, köpte en öl och satte sig för att se solen gå ner över havet. Hon satt med en stark känsla av att Peter såg samma solnedgång från andra sidan horisonten. Och då rann tårarna nerför kinderna. Så blev det flera gånger under resan. Hon kunde gråta i solnedgången och känna att Peter satt på andra sidan. Hon gick ensam, men hon kände sig aldrig ensam. Hon tvivlade inte en sekund på att Peter var med henne hela vägen.
Vid sidan av tårarna fanns det också massor av leenden och glädje. Och det fanns ett ljud som har fastnat: de små klickljuden utanför hotellet på morgonen, när Lene gjorde sig redo att gå. Klicket från ryggsäcken när spännena knäpptes fast blev en symbol för Lene: ”Nu är du redo för dagens vandring och allt du möter på din väg.”
Förutom klicket från ryggsäcken fick Lene snabbt en annan ritual – utan att egentligen tänka på det. När dagens vandring var slut ställde hon sig i duschen och sköljde fötterna och benen i iskallt vatten och spolade bort damm, smuts och ömhet. Sedan lade hon sig på sängen med benen uppför väggen. Det handlade om att ge fötterna kärlek och ta hand om kroppen – och ritualen blev nästan meditativ. Därefter var hon redo att vara turist och gick ut för att upptäcka staden hon hade kommit till.

Ett rum som väntar
Lene bodde på hotell hela vägen, och alla övernattningar var bokade i förväg. Det gav henne en enorm frihet. Hon kunde gå i sin egen takt och komma fram när det passade henne. Hon kunde ta omvägar och alternativa rutter, även om det innebar fler kilometer och en senare ankomst.
Längs vägen mötte hon många pilgrimer som var stressade över om det fanns en säng åt dem. Flera fick gå vidare, trots att de mest av allt behövde vila, eftersom ortens hotell och vandrarhem var fullbokade. Den oron slapp Lene. På sin nästa Camino vill hon återigen ha tryggheten i att veta hur långt hon ska gå – och att hennes rum väntar på henne.
Att ge det svåra mening
Peter sa alltid att när något i livet var svårt, måste man hitta ett sätt att ge det mening. Den tanken tog Lene med sig. Hon kontaktade danska Alzheimerföreningen och berättade att hon skulle gå Caminon och gärna ville samla in pengar. För demens känner inga landsgränser. Några gav 280 kronor – en för varje kilometer. Andra gav 25 kronor. Den största gåvan var på 1 000 kronor. Totalt lyckades Lene samla in hela 18 000 danska kronor.
Lene kom hem gladare. På Caminon återsåg hon – och återfann – den riktigt glada Lene. Hon upplever själv att hon har förändrats. Särskilt en insikt har stannat kvar: att hon inte hela tiden behöver ge goda råd. Att lyssna kan vara den största gåvan man kan ge en annan människa.

Lenes råd: Lyssna på dig själv
Till dig som funderar på att gå Caminon har Lene ett enkelt råd: Lyssna på dig själv och känn efter vad som är rätt för dig. Låt dig inte styras av dem som ser sig själva som experter, eller som tycker att det bara finns ett rätt sätt att gå Caminon. Andras erfarenheter – hur många Caminos de än har gått – ska inte avgöra hur din resa blir.
”För Caminon kallar när du är redo.”

Berättad av Lene Romer Halby. Foton: Lene Romer Halby

Tillbaka
Överväger du att vandra eller cykla Camino?
Camino Lebaniego, Camino San Salvador, Camino dos Faros, Camino De Santiago con niños